Usch
Kollar på Efterlyst.. det är så många som "försvinner" hela tiden. Det måste ju vara det värsta som finns som anhörig.. att inte veta om man någonsin kommer få se sin son/dotter/man/fru igen. Inte veta om dom fortfarande lever eller om dom inte finns längre.. var är kroppen isåfall? Att leva i ovisshet.
Jag har själv fått känna på den känslan.. visserligen bara i några timmar men det var hemskt. Det var för några helger sen.. jag var ute på mitt håll med tjejerna och Alex var inne i stan med några killkompisar. Vid 01.20 ringer Alex kompis Niklas från Alex mobil och säger att Alex inte mådde så bra och att han är på väg hem men han glömde mobilen kvar med dom. Jag tänkte inte så mycket mer på det utan fortsatte festandet. Vid 03.00 börjar jag och Nattis bege hos hemåt och jag kliver innanför dörren strax efter tre.. alltså nästan två timmar efter att Niklas ringt. Jag kollar in i sovrummet, ingen Alex, jag kollar in på soffan i vardagsrummet, ingen Alex.. paniken börjar komma. Jag kollar i badrummet, på toan, till och med inne i klädkammaren. Men ingen Alex. Sen ser jag hans nyckel ligga kvar på lilla bordet i hallen. Skit. Portkoden slutar nämligen fungera kl 21 på kvällen och efter det måste man ha nyckel för att komma in. Vid det här laget har tankarna börjat snurra runt i huvudet.. "var är han, har han råkat illa ut, ligger han ute någonstans?". Jag ringde tillbaka till Niklas på Alex mobil och berättade vad som hänt och snäll som han är erbjöd han sig att komma hem till mig och hålla mig sällskap medan jag väntade. Det gick till och med så långt att jag ringde polisen och frågade om det var för tidigt för att anmäla någon försvunnen, vilket det var.
Jag hade druckit och överreagerade förmodligen men jag började tänka att jag aldrig mer kommer få se Alex igen. Niklas kom och vi satt uppe till klockan 05. Då gick vi ner en sista gång till portarna (finns en på framsidan och en på baksidan) och kollade så att han inte var utanför någonstans. Vi la dörrmattan mellan dörren så den stod öppen och sedan gick vi upp igen. Jag gick och la mig och somnade ganska fort. Vid kl.06 vaknar jag igen av att jag hör några prata. Alex hade kommit hem. Jag började storgråta av lycka och kramade honom länge länge.
Det visade sig att han hade tagit sig in i 42ans trapphus, där dörren stod på glänt (vi bor på 44) och sovit där i fyra timmar tills han vaknade vid 06 och gick ut och såg att vår portdörr stod öppen.
Jag har aldrig känt mig så hjälplös som då.. jag hade ingen aning om var han befann sig någonstans, jag kunde inte få tag på honom på något sätt, det ända jag kunde göra var att vänta..
<3
Jag har själv fått känna på den känslan.. visserligen bara i några timmar men det var hemskt. Det var för några helger sen.. jag var ute på mitt håll med tjejerna och Alex var inne i stan med några killkompisar. Vid 01.20 ringer Alex kompis Niklas från Alex mobil och säger att Alex inte mådde så bra och att han är på väg hem men han glömde mobilen kvar med dom. Jag tänkte inte så mycket mer på det utan fortsatte festandet. Vid 03.00 börjar jag och Nattis bege hos hemåt och jag kliver innanför dörren strax efter tre.. alltså nästan två timmar efter att Niklas ringt. Jag kollar in i sovrummet, ingen Alex, jag kollar in på soffan i vardagsrummet, ingen Alex.. paniken börjar komma. Jag kollar i badrummet, på toan, till och med inne i klädkammaren. Men ingen Alex. Sen ser jag hans nyckel ligga kvar på lilla bordet i hallen. Skit. Portkoden slutar nämligen fungera kl 21 på kvällen och efter det måste man ha nyckel för att komma in. Vid det här laget har tankarna börjat snurra runt i huvudet.. "var är han, har han råkat illa ut, ligger han ute någonstans?". Jag ringde tillbaka till Niklas på Alex mobil och berättade vad som hänt och snäll som han är erbjöd han sig att komma hem till mig och hålla mig sällskap medan jag väntade. Det gick till och med så långt att jag ringde polisen och frågade om det var för tidigt för att anmäla någon försvunnen, vilket det var.
Jag hade druckit och överreagerade förmodligen men jag började tänka att jag aldrig mer kommer få se Alex igen. Niklas kom och vi satt uppe till klockan 05. Då gick vi ner en sista gång till portarna (finns en på framsidan och en på baksidan) och kollade så att han inte var utanför någonstans. Vi la dörrmattan mellan dörren så den stod öppen och sedan gick vi upp igen. Jag gick och la mig och somnade ganska fort. Vid kl.06 vaknar jag igen av att jag hör några prata. Alex hade kommit hem. Jag började storgråta av lycka och kramade honom länge länge.
Det visade sig att han hade tagit sig in i 42ans trapphus, där dörren stod på glänt (vi bor på 44) och sovit där i fyra timmar tills han vaknade vid 06 och gick ut och såg att vår portdörr stod öppen.
Jag har aldrig känt mig så hjälplös som då.. jag hade ingen aning om var han befann sig någonstans, jag kunde inte få tag på honom på något sätt, det ända jag kunde göra var att vänta..
<3
Kommentarer
Trackback
