...
Jahapp.. då sitter man här hemma alldeles ensam. Älskpälsk är på födelsedagsmiddag för en jobbkompis och kanske skulle vidare och ta några öl efter det. Jag verkligen hatar att vara ensam hemma, det gjorde jag även när jag fortf bodde hemma. När man var "för gammal" för att hänga med till landet dom helger mamma och pappa var där, oftast hade jag ju Nattis hos mig då, om det var helg, men om dom var borta någon veckodag så fick man ju sova ensam. Jag hatade det. Jag har alltid varit extremt mörkrädd/nojjig för hemskheter som kan hända ända sen jag var liten. Men det är inte bara det.. jag tycker bara att det är rent ut sagt pisstråkigt att vara ensam.. vad ska man hitta på liksom? Ligga i soffan och kolla på tv ensam? Woho. Jag har alltid haft mycket folk omkring mig.. eftersom jag har fyra syskon och mammsen och pappsen. Jag antar att det är det som känns konstigt. Det har liksom alltid funnits någon hemma. Jag tror jag skulle bli galen av att bo ensam.. asså om jag hade fått en lägenhet och inte haft Alex. Då hade jag bett någon av mina tjejkompisar att flytta in, Nattis antar jag. Aldrig att jag skulle bo ensam.
På tal om det här med tjejkompisar.. jag börjar bli så trött på allt. När jag träffade Alex gled jag ifrån mina tjejkompisar, mkt för att han bodde så långt borta. Närmre Nynäs än Sthlm. Så jag valde att åka dit direkt efter jobbet när jag slutade fyra för att få så mkt tid med honom som möjligt. Men desto mindre tid blev det med tjejerna. Det är sånt som händer när man är nykär eller hur? Sen efter ett tag insåg jag vad fan som hade hänt och jag saknade dom enormt mkt. Dom hade gjort det till en vana att inte ens längre ringa till mig när dom skulle hitta på något. Och det är väl inte så konstigt egentligen men det kändes inge kul. Så för ett par månader sedan tänkte jag att "nu får det fan vara nog" och tog tag i detta.. berättade för dom hur jag kände och att jag saknade dom. Nattis hade tagit väldigt illa vid sig, kände sig sviken. Det förstår jag.
Men nu när jag tycker att vi har fått bättre kontakt igen, så känns det fortfarande som att dom är arga på mig? Jag tycker itne att man kan vara arg så länge. Eller? Från vissa har jag till och med kännt avsky mot mig när jag har träffat dom. Som att dom inte ens ville ge mig en chans igen. Jag förstår liksom inte. Hade det varit någon av dom som var i min situation hade jag blivit jätteglad om personen i fråga hade insett sitt misstag och ville bättra sig och vara med oftare. Jag hade verkligen ansträngt mig för att få henne att känna sig som en av oss igen.
När vi var på tjili i lördags och alla drog förutom jag och Nattis hade vi ett lååååångt snack. Kändes som att vi stog i en timme typ? Jag vet inte ens hur vi kom in på allt, hur vi började prata om det. Och jag vet inte ens om vi kom fram till något?
Nu vet jag inte mer vad jag kan skriva.. allt är så komplicerat. Så insnurrat och trassligt. Precis som när man tar upp hörlurarna ur jackan/väskan för att lyssna på musik.
<3
På tal om det här med tjejkompisar.. jag börjar bli så trött på allt. När jag träffade Alex gled jag ifrån mina tjejkompisar, mkt för att han bodde så långt borta. Närmre Nynäs än Sthlm. Så jag valde att åka dit direkt efter jobbet när jag slutade fyra för att få så mkt tid med honom som möjligt. Men desto mindre tid blev det med tjejerna. Det är sånt som händer när man är nykär eller hur? Sen efter ett tag insåg jag vad fan som hade hänt och jag saknade dom enormt mkt. Dom hade gjort det till en vana att inte ens längre ringa till mig när dom skulle hitta på något. Och det är väl inte så konstigt egentligen men det kändes inge kul. Så för ett par månader sedan tänkte jag att "nu får det fan vara nog" och tog tag i detta.. berättade för dom hur jag kände och att jag saknade dom. Nattis hade tagit väldigt illa vid sig, kände sig sviken. Det förstår jag.
Men nu när jag tycker att vi har fått bättre kontakt igen, så känns det fortfarande som att dom är arga på mig? Jag tycker itne att man kan vara arg så länge. Eller? Från vissa har jag till och med kännt avsky mot mig när jag har träffat dom. Som att dom inte ens ville ge mig en chans igen. Jag förstår liksom inte. Hade det varit någon av dom som var i min situation hade jag blivit jätteglad om personen i fråga hade insett sitt misstag och ville bättra sig och vara med oftare. Jag hade verkligen ansträngt mig för att få henne att känna sig som en av oss igen.
När vi var på tjili i lördags och alla drog förutom jag och Nattis hade vi ett lååååångt snack. Kändes som att vi stog i en timme typ? Jag vet inte ens hur vi kom in på allt, hur vi började prata om det. Och jag vet inte ens om vi kom fram till något?
Nu vet jag inte mer vad jag kan skriva.. allt är så komplicerat. Så insnurrat och trassligt. Precis som när man tar upp hörlurarna ur jackan/väskan för att lyssna på musik.
<3
Kommentarer
Trackback
